Min första utomlandsresa till mitt obekanta öde.
Min första utomlandsresa till mitt obekanta öde.
Mannen från landet i norr :Titta , skärp dig nu eller allting kommer att bli fel.
fattar du ?..........lyssnar du på mig ?.
Den 19 åriga killen : Ja, jag kan klara mig ,mumlade han med en rädsla som sprider sig ur hans hjärta till varje del i hans kropp ,medan den vassa bondska sången slipper ut ur den slitna bilradion .
Studenten som vill bli färdig med sin gymnasieutbildning , för att starta sitt eget liv ,för att göra de drömmarna vilka har odlat i många år från och med den första dagen han var barn tills idag. däremot står han mellan två alternativ ,att fly från sitt liv ,sin framtid till en ny början ,eller att stanna i sitt land och välja ett parti för att massakrera de andra och ha dåligt samvete till slutet av sitt liv .
Där inne i sin morbrors lägenhet vilket ligger i en tät otidsenligt gränd där alla kan höra vad andra grannar i närheten snackar om , till exempel deras problem ,skrik , även när de sjunger i duschen. Ahmad väntar på ett intensivt svar från sin far om han har samlat det belopp som krävs för det här äventyret nästa dag.
På Tisdagen vaknar den humoristiske killen utan att skoja med sin lillasyster, han brukar göra det men inte idag ,hon stod framför en tyst man som var i köket antagligen för att förbereda frukost till hela familjen hellre för att lugna sig med ett morgonarbete.
Hans syster frågade viskande "snälla kommer du tillbaka?, på ett ögonblick kramar den storebror sin syster medan tårarna började rinna ur de små svarta ögonen över hennes brors axel "ni kommer att följa mig ,vi kommer att vara tillsammans" suckade Ahmad, samtidigt som hans mobilton startade att bryta fågeldrill musik som blandas om med ropen av matförsäljare därute .
Hela familjen står för att ta farväl ,men allting var ovanligt ,det är inte en normal resa, det är en färde till ett nytt liv , kanske utan likhet med vad man har gjort eller haft förr i tiden, hans mamma började krama honom och Ahmad tittar ännu på hennes rynkiga ansikte och det var liksom han läste en historia om vad som har hänt med henne i varje år i hennes ålder.
Efter en svårt farväl med familjen och en emotionell storm vid varje märke ,kompis, eller barndomsminne på vägen till centralstationen, det var dags att lämna hans far och ta en buss till norra gränsen eftersom en vägvisare väntar på honom där uppåt för att leda Ahmad på den rätta vägen utomlands.
Innan han går in på bussen har han tittat på sin far som ser mycket glad ut att hans barn håller fast med att fortsätta sin egen väg utan tveksamhet , men innerst inne var pappan rädd för sitt barn därför maskerade han sig med det manliga skrattande ansiktet.
I bussen var alla resenärer tysta och ville inte snacka med varandra ,Ahmad trodde att det var p.g.a den stinkande lukten i bussen eller solens värme vilka hade kokat dem liksom en ugn fast alla vet Att den här vägen var full av militära platser med både partier som krigar i landet .
En gång stannade bussen framför en militär punkt och en 30 årig man med ett (AK47michigan) skjutvapen ,dammiga militära kläder ,långt skägg, började förhöra varje person om "vad heter du ,visa mig din Id kort ,vart ska du nånstans," men utan problem.
Bussen fortsatte rulla och rulla medan Ahmad bara stirrade via bussfönstret på de förstörda byar som ligger i både kanter av vägen och tänker på allt som har hänt i det fina kärleksfulla landet .
Tror ni att Ahmad skulle hålla ut på sin väg ,att fortsätta sitt liv i det andra landet som han kommer att ansöka asyl i ??, många har kämpat och även dött för att bli fria ,ha en chans att leva ,men å andra sidan såren påminner oss fortfarande om varje andetag de har förlorat där.
Mannen från landet i norr :Titta , skärp dig nu eller allting kommer att bli fel.
fattar du ?..........lyssnar du på mig ?.
Den 19 åriga killen : Ja, jag kan klara mig ,mumlade han med en rädsla som sprider sig ur hans hjärta till varje del i hans kropp ,medan den vassa bondska sången slipper ut ur den slitna bilradion .
Studenten som vill bli färdig med sin gymnasieutbildning , för att starta sitt eget liv ,för att göra de drömmarna vilka har odlat i många år från och med den första dagen han var barn tills idag. däremot står han mellan två alternativ ,att fly från sitt liv ,sin framtid till en ny början ,eller att stanna i sitt land och välja ett parti för att massakrera de andra och ha dåligt samvete till slutet av sitt liv .
Där inne i sin morbrors lägenhet vilket ligger i en tät otidsenligt gränd där alla kan höra vad andra grannar i närheten snackar om , till exempel deras problem ,skrik , även när de sjunger i duschen. Ahmad väntar på ett intensivt svar från sin far om han har samlat det belopp som krävs för det här äventyret nästa dag.
På Tisdagen vaknar den humoristiske killen utan att skoja med sin lillasyster, han brukar göra det men inte idag ,hon stod framför en tyst man som var i köket antagligen för att förbereda frukost till hela familjen hellre för att lugna sig med ett morgonarbete.
Hans syster frågade viskande "snälla kommer du tillbaka?, på ett ögonblick kramar den storebror sin syster medan tårarna började rinna ur de små svarta ögonen över hennes brors axel "ni kommer att följa mig ,vi kommer att vara tillsammans" suckade Ahmad, samtidigt som hans mobilton startade att bryta fågeldrill musik som blandas om med ropen av matförsäljare därute .
Hela familjen står för att ta farväl ,men allting var ovanligt ,det är inte en normal resa, det är en färde till ett nytt liv , kanske utan likhet med vad man har gjort eller haft förr i tiden, hans mamma började krama honom och Ahmad tittar ännu på hennes rynkiga ansikte och det var liksom han läste en historia om vad som har hänt med henne i varje år i hennes ålder.
Efter en svårt farväl med familjen och en emotionell storm vid varje märke ,kompis, eller barndomsminne på vägen till centralstationen, det var dags att lämna hans far och ta en buss till norra gränsen eftersom en vägvisare väntar på honom där uppåt för att leda Ahmad på den rätta vägen utomlands.
Innan han går in på bussen har han tittat på sin far som ser mycket glad ut att hans barn håller fast med att fortsätta sin egen väg utan tveksamhet , men innerst inne var pappan rädd för sitt barn därför maskerade han sig med det manliga skrattande ansiktet.
I bussen var alla resenärer tysta och ville inte snacka med varandra ,Ahmad trodde att det var p.g.a den stinkande lukten i bussen eller solens värme vilka hade kokat dem liksom en ugn fast alla vet Att den här vägen var full av militära platser med både partier som krigar i landet .
En gång stannade bussen framför en militär punkt och en 30 årig man med ett (AK47michigan) skjutvapen ,dammiga militära kläder ,långt skägg, började förhöra varje person om "vad heter du ,visa mig din Id kort ,vart ska du nånstans," men utan problem.
Bussen fortsatte rulla och rulla medan Ahmad bara stirrade via bussfönstret på de förstörda byar som ligger i både kanter av vägen och tänker på allt som har hänt i det fina kärleksfulla landet .
Tror ni att Ahmad skulle hålla ut på sin väg ,att fortsätta sitt liv i det andra landet som han kommer att ansöka asyl i ??, många har kämpat och även dött för att bli fria ,ha en chans att leva ,men å andra sidan såren påminner oss fortfarande om varje andetag de har förlorat där.
تعليقات
إرسال تعليق